Skaraborgs Allehanda 30 aug 2005 (Konsert i Valstad kyrka - lyssna här! ).
Jesses New Orleans Band
Musikföreningen Crescendo, Norrköping
Jens "Jesse" Lindgren, radiopratare i jazzprogram, blev kvällens reseledare genom New Orleans nostalgiska musikvärld vid onsdagens konsert på Nya Strömmen. En fullsatt salong fick tillsammans med Jesses New Orleans Band från Stockholm höra sköna gamla kompositioner från jazzens barndom.
Det hela började med Climax Rag, fortsatte med Struttin´with some Barbeque. Oftast när man ser en match eller en orkester fattar man tycke för vissa lirare. Mina favoriter blev ganska snabbt trumpetaren Ola Pålsson och pianisten Lars Tidholm. Pålssons solo i Struttin´ var strålande! Klarinettisten Bengt "Bomull" Behmer blev också en uppskattad solist bl a genom hymnen Old Rugged Cross och Burgundy Street Blues. När Jesse inte guidade publiken genom New Orleans kvarter, före och efter Storyvilles stängning, spelade han trombon med brassig ton och krutade på friskt till det stompiga kompet med Tomas Ekström på ståbas, Göran Stachewsky med banjon och Ulf Gripenholm bakom trummorna. Ekström var en hejare på att spela slängbas!
Ett av konsertens bästa framföranden stod Ola Pålsson för då han kärleksfullt tolkade Memories of You där han även tog hand om sången. W C Handys Hesitating Blues var en annan höjdare. De flesta andra låtar spelades i snabbare tempo som Ice Cream, Eh-la-Bas och Panama. Pianisten hade ett härligt anslag och festliga idéer. Han sjöng också mot slutet till allas förtjusning. En trivsam jazzkväll med syndfull och religiöst betonad musik som det lär ha varit en gång i New Orleans.
Bozze Möller
Några pressklipp:
"Tradjazzpulsen" nr 9 - 07:
Strålande ”minifestival”
i Hammarby Sjöstad
(här förkortat)
Lyssna på denna konsert här!
----På scenen laddade Jesse & Co upp för än mer NO-artade toner: Ola Pålsson, co, Jens Lindgren, tb, Bengt ”Bomull” Behmer, kl, Lasse Tidholm, p, Göran Stachewsky, ban, g, Tomas Ekström, b, Sven Ståhlberg, dms, Anna Sise, vo.
I ett ställ fanns CD till salu (de gick åt!), och man imponeras av en bokvolym ”Jens Lindgren Discography” av Gerhard Bielderman. Då har man blivit stor.
Going to New Orleans inledde (den inleder också den senaste CD:n, som recenseras i februari-Pulsen). Jesse sjöng, avlöst i After you´ve Gone av Anna., som är en helt annan slags vokalist än den kristallrena, lite svala ”croonern” (Ola Pålssons ord) Ingela. Anna har ett sjuh-es löd som sparkar bandet i ändan; låtfinalerna lyfter alltid till swingelska höjder.
Städse charmige P-O Karlström hade presenterat bandet. Jesse tog över ”presentantskapet”, med humor och fakta i god symbios. Sunny Side, Gloryland, When I Leave this World Behind, Walking with the King (sång: Ola) med jazz/gospelvärldens mest korkat monotona text - man får lust att ropa “Författaren!”. Careless Love med Anna, Down by the Riverside – ett dussin paraplyförsedda dansdamer lirkade sig elegant mellan borden – rivigt boogiespel av Tidholm i Caldonia med mer sång av Ola, som snuddade vid både Peanut Vendor och Organ Grinder´s Swing i kornettsolot. Och Tomas´ bas – så hade Pops Foster velat kunna klinga.
Paus. Down in Honky Tonk Town – Anna blick på Ola erinrade om Billies ögon på Lester i en och annan video. Jesse gjorde täta snygga NO-allusioner i låtpresentationerna – inför stilenligt exekverade, Duke-associerade Mood Indigo nämnde han NO-födda Barney Bigard. Anna lyfte Hello Dolly till höjder som trudelutten knappast förtjänar och gjorde detsamma med Lonesome Road. ”Bomull” behärskade High Society-solot perfekt.
Jesse och hans ”girl and boys” gjorde en briljant insats.
---
Lasse Mattsson
