Reviews

Click to enlarge!

http://www.folkbladet.se/nyheter/norrkoping/en-hyllning-till-jazzen-om4886394.aspx


 

Gott slut för gladjazzen

Jazzpulsen mars 2014

JESSES NEW ORLEANS BAND – JAZZ, BY GEORGE !

1) Bugle Boy March,  2) All Of Me, 3) You Rascal You, 4) Just A Closer, 5) Moose March, 6) Burgundy Street Blues, 7) Climax Rag, 8)When He Leads Me, 9) Gettysburg March, 10) Yearning , 11) Ole Miss, 12) Over The Waves.

Jens ”Jesse” Lindgren, trombon och sång, Ragnar Tretow, trumpet, Bengt ”Bomull” Behmer, klarinett, Lars Tidholm, piano, Göran Stachewsky, banjo, Thomas Ekström, bas samt Sven ”Penn” Ståhlberg, trummor.

Inspelad i Solnadals värdshus den 19 mars 2013.
Ljudtekniker och mix: Gert Palmcrantz.
SCANACD 96045

”Jesse” och hans New Orleans Band brukar varje år ge en konsert i idylliska Solnadals värdshus, beläget alldeles nedanför Karolinska sjukhuset. Liksom alltid när bandet spelar var det fullsatt. Flera i den kvällens publik är medlemmar i vår förening, däribland undertecknad. Konserten kallades ”Tribute to George Lewis” och var som framgår av namnet en hyllning till den store idolen för många av oss traditionalister.  Melodierna för kvällen var – möjligen med något undantag – sådana som George Lewis spelat in.  Gert Palmcrantz var på plats och spelade in konserten. Ett urval av kvällens nummer finns på denna CD.
Första numret på skivan är Bugle Boy March. Den spelas helt enligt skolboken med en kraftfull Ragnar som leder ensemblen med sin trumpet. Efter en stund tar ”Bomull” över ledstämman uppbackad av ”Jesse”. Liksom på George Lewis inspelningar av låten blir det ett pianosolo. Kompet är stadigt och taktfast. ”Penn” varierar sina trumvirvlar med cymbaler, dock inte high-hat, och träblock. Thomas kan konsten att spela slappbas.

Lika klockrent spelas den andra marschen; Gettysburg March. Gettysburg börjar i ett lagom marschtempo. Efter några korus slår ”Penn” på virveltrumman och tempot höjs till en fart som mera lämpar sig för joggare än för marscherande soldater.  Helt i enligt med George Lewis tolkning.

Moose March är trots namnet inte någon marsch. Den har George Lewis spelat in tillsammans med Bunk Johnson vid Bunks första skivinspelning med orkester den 11 juni 1942.  Här svänger ”Jesse” och hans mannar rejält mycket tack vare ett pumpande basspel av Thomas. Ensemblespelet sitter som det ska. Utmärkta solon av både ”Jesse” och Lars. Ett av skivans toppnummer.

En annan av skivans höjdare är All of Me. Ragnar inleder ensemblespelet mycket smäktande. ”Bomull” spelar ett solo i det låga registret. ”Jesses” låter riktigt trånande på trombonen. Hans solo följs av Ragnar med sordin och Lars vid pianot.

För ovanlighetens skull innehåller skivan bara ett nummer med sånginslag, nämligen av ”Jesse” i You Rascal You. ”Bomull”, Ragnar och Lars visar framfötterna på sina respektive instrument.

Två nummer är soloframträdanden av ”Bomull”; dels When He Leads Me, dels Burgundy Street Blues. I det första numret får Lars ett pianosolo. George Lewis gamla paradnummer Burgundy Street Blues spelar ”Bomull” precis på samma sätt som husguden själv gjorde när han spelade in den i sin bostad på St. Philip Street 827 i French Quarter, New Orleans. ”Bomull” har valt att liksom George Lewis bara kompas av bas och banjo. ”Stacke” sätter banjobreaket precis som Lawrence Marrero gjorde. ”Bomull” låter som George Lewis gjorde vid inspelningarna på Preservation Hall och San Jacinto Hall i mitten av 1960-talet. Detta absolut inte avsett som kritik, tvärtom.

Jag måste passa på att nämna ”Stacke”. Ödet för en bra banjoist i ett New Orleans-band är att han inte märks när han är med. Men han saknas desto mer när han inte är med. Utan ”Stackes” medverkan hade bandet inte svängt som det gör.

Yearning är en alltför sällan spelad melodi. Här svänger det rejält tack vare de fyra i kompet. Vi kan bl.a. glädjas åt slappbas. Efter ett tag tar ”Bomull” över ledstämman uppbackad av ”Jesse”. Därefter återtar Ragnar ledningen. Vi hör ett pianosolo av Lars.

Skivan avslutas med Over the Waves.  ”Bomull” inleder som ensam blåsare och i valstakt. Efter några korus övergår han, fortfarande som ensam blåsare, till fyrtakt och i ett snabbare tempo. Efter en stund anslutet Ragnar och ”Jesse”. Lars presterar ett flyhänt pianosolo. Även här hörs att bandet kan sin George Lewis.

Även de låtar jag inte skrivit om särskilt spelas helt i George Lewis anda och nära de inspelningar förebilden gjort.

På skivan hör vi ett av Europas bästa alltjämt spelande New Orleansjazzband. Alla vet sin uppgift. Musikerna har hållit ihop i detta band i 20 år.  Några av musikerna spelade tillsammans redan på 1960-talet.  Trots att de varit med så länge är det inte några trötta farbröder vi hör utan musiker med full vitalitet och fyllda av spelglädje. En skiva för alla älskare av New Orleansjazz.

   Nils-Bertil Morgell


 

Jesses då! Solnadal och ny CD!

Jesses New Orleans Band with Anna Sise – “Old Time Religion” SCANACD 96042

I november höll Jesses New Orleans Band en strålande konsert i gustaviansk miljö på Solnadals Värdshus. Sångerskan Anna Sise fick en framskjuten plats. Hon är artisten som alla klassiska jazzband välkomnar med öppna armar. Inte undra på det med den utstrålningen, sångförmågan och glädjen i sitt uppträdande. Jazzgubbarna tänder till extra.
Det sägs att man blir religiös när man blir gammal. De välmeriterade veteranerna i JNOB lanserade denna kväll även sin nya CD med den religiösa musiken inom New Orleans-jazzen. I New Orleans genomsyrades hela staden av musik I alla sammanhang. Det spelades på danshak, krogar, gator, flodbåtar, vid olika evenemang, på begravningar, i bönehus och i kyrkor. Kyrkorna hade vacker och medryckande musik. Många av dessa melodier känner vi igen, men då har de kanske andra namn.

1.      Give me that Old Time Religion
2.      Amazing Grace
3.      Walking with the King
4.      Rock me
5.      Flee as a Bird/Didn´t he Ramble
6.      Elijah Rock
7.      Lord, Lord You´ve Sure Been Good to Me
8.      Lonesome Road 
9.      Over in the Gloryland
10.    Old Rugged Cross
11.    We shall Walk through the Streets of that City
12.    Lead me Saviour
13.    On Revival Day
14.    Nobody knows the Trouble I´ve Seen
15.    Bye and bye
16.    Swing Low Sweet Chariot

Bandets stora förebild är det band som en gång var den legendariske jazzikonen Bunk Johnsons och som senare övertogs av den store New Orleansklarinettisten George Lewis. Detta band blev under 1950-talet ett stort kultband i västvärlden och i Japan efter succéfyllda turnéer och många skivinspelningar. George Lewis känslomässiga och ”sjungande” klarinettspel gick rakt in i hjärtat hos tusentals unga, ty detta var den tidens ungdomsmusik. Mången gosse införskaffade en klarinett för att försöka få den att låta som den store mästarens.
Klarinettisten Bengt Behmer är besjälad av George Lewis spel. I solonumren ” Old Rugged Cross” och ”Lead me Saviour” är det lätt att tro att det är husguden själv som spelar. Han briljerar också med Anna Sise i “Amazing Grace” .
Bandledaren Jens Lindgren har ett mycket sammansvetsat gäng. Själv är han en musikalisk kameleont, som smälter väl in i vilken klassisk jazzmiljö som helst. Han har pondus och känsla i spelet och är en duktig vokalist. Live är han därtill en vältalig ambassadör för vår musik. I detta band har han rollen som Jim Robinson (George Lewis trombonist) i ensemblespelet, som kryddas med solon av personligare prägel.
Ola Pålsson, den unike jazzkåsören, är en trumpetare med bredd och känsla. Han är suverän i den här musiken med sin själfulla och svängiga sång och sitt imponerande trumpetspel. Få har en sådan bluesframtoning som Ola. I detta band har han kryddat den sköna New Orleansklangen med sin egen.
Pianisten Lars Tidholm är härligt inspirerad av Alton Purnell, som i många år var Lewisbandets pianist. Tidholm är i sitt esse på pianot och ger solisterna i bandet understöd på ett lyhört sätt.
Göran Stachewsky bidrar starkt till det rätta soundet i kompet med sitt banjo- och gitarrspel.
Den spelglade och gemytlige Tomas Ekström ger allt och svänger kraftigt med sin ståbas.
Sven Stålberg är en av de allra främsta trummisarna i den musik vi kallar New Orleans-jazz. Han är känd världen över efter spelningar med kända band i New Orleans ett oräkneligt antal gånger.
Anna Sise är en strålande sångerska, som många band efterfrågar. Hon smälter in i New Orleans-stilen och berikar bandet i den älskade psalmen ”Amazing Grace”. Hon sjunger härligt i ”Old Time Religion”, ”Gloryland”, ”Nobody knows the Trouble I´ve seen” och ger mig också två nya favoritmelodier i “Rock Me” och “Elijah Rock”. Anna Sises utveckling går spikrakt uppåt.
Av alla de sex Cd-skivorna med Jesses New Orleans Band är det denna som jag lyssnat oftast på och älskat mest. Den greppar den religiösa sidan av vår klassiska jazz med alla vackra melodier, sitt sköna och samstämmiga sound och sitt sväng. Den här musiken med Jesses band är något alldeles extra, så avnjut skivan! Finns det något lättare sätt att bli religiös på?

Håkan Janson

Skivan finns hos skivhandlare. Distributör JGS. SCANACD  96042.


Tradjazzpulsen febr. 2008

Tidholms titelmelodi en ljuvlig kontrast

Jesses New Orleans Band
”Nights in New Orleans”

1) Going to New Orleans, 2) Maryland, my Maryland, 3) St Phillip Street Breakdown, 4) Heebie Jeebies, 5) Sugar Blues, 6) South Rampart Street Parade, 7) Ory´s Creole Trombone, 8) Nights in New Orleans, 9) At a Georgia Campmeeting, 10) Bogalusa Strut, 11) Caldonia, 12) Beal Street Blues, 13) Down in Honky Tonk Town, 14) That´s a Plenty, 15) Snag it, 16) Li´l Liza Jane, 17) Milneburg Joys, 18) Farewell to Storyville.

SCANACD 96041/Tid: 66 min.
Ola Pålsson, co, vo (11, 12, 16) Jens “Jesse” Lindgren, tb, Bengt “Bomull” Behmer, kl, Lars Tidholm, p, vo (5) , Göran Stachewsky, ban, g, Tomas Ekström, b, Sven Ståhlberg, dm, Anna Sise, vo (1, 8, 13) Insp december 2006 – september 2007.

Nog lever ”Jesses” gäng upp till sitt namn: här sitter autenciteten i högsätet, där den dock delar plats med kvaliteten.
Omslagsbilden av en regnvåt Bourbon Street, färggnistrande i ljusskyltarnas sken, är betagande. Gnistrar så smått gör också Anna Sise i färg, här ganska sparsamt lanserad; hon var i elden betydligt mer då bandet spelade på Sven Gustavssons senaste ”minifestival” i Hammarby Sjöstad.
”Jesses” lilla följetext (engelska) är trevlig, informationen i häfte och fodral (kompositörer, speltidet etc) fullödig, så när som på inspelningslokalen (-lokalerna?).
Tidholm har gjort ett utmärkt jobb som tekniker och ”mixare”.

  1. En av Paul Barbarins ”turistvänliga” dängor i ord ton (Bourbon Street Parade är en annan). Efter en rask ensemble kväder Anna ett chorus, följd av solo-32:or för blåsarna och trum-Sven, före två slutensembler. Flärdfritt.
  2. Efter boken – men med en alldeles utmärkt tolkning, avspänd, med studs i kompet med dess 1-3-bas. En av plattans höjdare.
  3. ”Bomull” spelar melodin på denna raska 12-taktare två chorus och improviserar nio. Genuint värre, men har man Kenneth Arnströms och andras tolkningar i minnet når väl Bengt inte prispallen, trots att ”kompositören” är hans förebild George Lewis.
  4. Versen + en refräng för klart godkänd klarinett, ”Brasset” solar ett chorus var och en klart rolig sång-coda rundar av låten efter en slutensemble.
  5. Denna Clarence Williams-stump annekterades som ”signatur” av pellejönstrumpetaren Clyde McCoy; med distans och glimt i ögat ger Jens denne en hälsning i sitt sordinspel. Tidholm sjunger, lätt beslöjat, Ola solar till 2-4-komp, ett pianosolo och en slutensemble sätter punkt.
  6. Ånyo efter boken – Behmer spelar ett snyggt chorus i lågt register, Jens river av 32 takter och bandet spelar den långa codan, liksom Bob Crosby-bandet; låten är ju hopsnickrad av dennes komp(Haggart-Bauduc).
  7. Som den ”skall låta”, med extra fint kornettspel av Ola.
  8. Nu, jäklar! Musiklärare Tidholm har skrivit en riktigt vän ballad, med en harmonik stundom fjärran från The French Quarter, och därtill en alldeles utmärkt, lyrisk text som tolkas fint av Anna på lätt Billie-humör. En ljuvlig kontrast i allt det genuina.
  9. ”Brasset” har jobbat: Jens spelar trombonlead till Olas klara, diskreta kornettstämma, genomgående i alla tre temana. Riktigt snyggt. Och en helkul basuncoda. (liten anmärkning från studion: I själva verket handlar det om tre trickinspelade Jesse Lindgrenar)
  10. Raskt, med charmigt ensemblespel, fina kornett- och trombonbreakar i kommande chorus, ett hyfsat pianosolo och festlig sordintrombon i finalensemblen.
  11. Full boogie-rulle, sång av Ola före två kornettchorus och en snygg modulation i finalens riff-chorus. Tänk, när stumpen dök upp i Woody Hermans tolkning för 60 år sedan med insändardebatt som följd … här går Caldonia i mål för fulla segel, utan debatt.
  12. Efter en fin liten gitarr-introd vidtar en ovanligt slow version. Tempot framhåller Handy-låtens kvaliteter. Ola sjunger riktigt bra, bandet klingar väl.
  13. Snabbt, introd, vers (den hör man inte alltid), ett refrängchorus för vardera piano, kornett och Anna (som envisas med att sjunga ”Honky Tonky”), ett riktigt New Orleans-chorus för trombon + klarinett innan trum-Sven får hela två solochorus med sina karaktäristiska rytmiseringar på virvelkaggen. Jens lattjar med sina kunskaper i slutrefrängen: först ljuv basunton, sedan Ory-bröl.
  14. Än en gång efter boken. Välspelade blåssolon på triotemat, ett par riktigt roliga tromboninsatser i slutensemblerna.
  15. Efter den ”klassiska” introden vidtar ”12:orna”, med finalriffet antytt redan i andra chorus, 12 takter var för blåsare resp piano innan slutensemblen för skutan i hamn.
  16. Ola sjunger med ”band-svar” i en trudelutt som inte torde tillhöra melodikens, harmonikens och textlyrikens mästerverk. Nåja, det svänger.
  17. Snabbt, med prydligt samspel kornett-trombon, hygglig klarinett ett chorus, förnämlig kornett i nästa, följd av trum-Sven, Jens och ett slutchorus. Fullt godkänt.
  18. Orginell inledning med versen för kornett + gitarr, refrängen för ensemble, trombonlead i choruset därpå,lyrisk kornett – en riktigt värdig final på en trevlig platta. Tänka sig att Spencer Williams har skrivit melodin, som först dök upp i filmen New Orleans.

   Klart ha-värd musik.

                    Lasse Mattsson


”Tradjazzpulsen” nr 9 – 07:

Strålande ”minifestival”
i Hammarby Sjöstad
(här förkortat)

—-

På scenen laddade Jesse & Co upp för än mer NO-artade toner: Ola Pålsson, co, Jens Lindgren, tb, Bengt ”Bomull” Behmer, kl, Lasse Tidholm, p, Göran Stachewsky, ban, g, Tomas Ekström, b, Sven Ståhlberg, dms, Anna Sise, vo.
I ett ställ fanns CD till salu (de gick åt!), och man imponeras av en bokvolym ”Jens Lindgren Discography” av Gerhard Bielderman. Då har man blivit stor.
Going to New Orleans inledde (den inleder också den senaste CD:n, som recenseras i februari-Pulsen). Jesse sjöng, avlöst i After you´ve Gone av Anna., som är en helt annan slags vokalist än den kristallrena, lite svala ”croonern” (Ola Pålssons ord) Ingela. Anna har ett sjuh-es löd som sparkar bandet i ändan; låtfinalerna lyfter alltid till swingelska höjder.
Städse charmige P-O Karlström hade presenterat bandet. Jesse tog över ”presentantskapet”, med humor och fakta i god symbios. Sunny Side, Gloryland, When I Leave this World Behind, Walking with the King (sång: Ola)  med jazz/gospelvärldens mest korkat monotona text – man får lust att ropa “Författaren!”. Careless Love med Anna, Down by the Riverside – ett dussin paraplyförsedda dansdamer lirkade sig elegant mellan borden – rivigt boogiespel av Tidholm i Caldonia med mer sång av Ola, som snuddade vid både Peanut Vendor och Organ Grinder´s Swing i kornettsolot. Och Tomas´ bas – så hade Pops Foster velat kunna klinga.
Paus. Down in Honky Tonk Town – Anna blick på Ola erinrade om Billies ögon på Lester i en och annan video. Jesse gjorde täta snygga NO-allusioner i låtpresentationerna – inför stilenligt exekverade, Duke-associerade Mood Indigo nämnde han NO-födda Barney Bigard. Anna lyfte Hello Dolly till höjder som trudelutten knappast förtjänar och gjorde detsamma med Lonesome Road. ”Bomull” behärskade High Society-solot perfekt.
Jesse och hans ”girl and boys” gjorde en briljant insats.

Lasse Mattsson


TRADJAZZPULSEN nr 1 2005

”Traditional Jazz around the World”
volume 1
(recensionen här förkortad)

Tre orkestrar medverkar, bl a:……

Jesses New Orleans Band, Sverige:
1) Climax Rag, 2) Hesitation Blues, 3) Breeze, 4) You tell me your Dreams, 5) Chimes Blues.

Jazz Crusade JCCD-3023


………….

1) Nu, jäklar! Full rulle på både blåsartrio och väl upptaget komp. Ola sköter sina breakar, ”Bomull” presenterar ett bra solo, Jesse är på Charlie Irvis-humör med grann, fet ton och kul ”legato-slir” i fraseringen. Banjon driver, och Ekström är ju alltid en spark i baken på kollegorna. Gripenholm tickar varierat och sympatiskt.
2) En enkel prydlig tolkning av tolvan, med inledande dim-ackord (det var väl bara Muggsy Spanier 1942 som skippade det). Lyrisk solorad för blåsarna med stämmor bakom ”Bomull”.
3) Balladen tas rakt upp och ner, med ganska fin ton i klarinetten.
4) Lätt raskt. Trevlig start för bara sköntonad trombon + piano. Så kommer alla in, och nu blir det samma rulle som i nr 1. Bland de utmärkta ensemblechorusen dyker hyfsad klarinett upp, med trombon-obligat. Men just ”ensemble-klangen” slår konkurrenterna på plattan.
5) Ett ”lustigt” upplägg, med Louis´(skrivna) debutsolo 1923 som tema, ”Bomull” på sin mammas (George Lewis´) gata, Ola lyrisk på nytt i ett helt improviserat chorus, Jens ljuvligt ”blå” med sin sköna ton. Och sist ett pianosolo + klockorna i ett chorus. Stråkbas på sluttonen. Och så är det slut. Orginellt är väl ordet.
Sammanfattningsvis går nog ”guldet” till blågult.


Lasse Mattsson

 


 

Orkesterjournalen nr 4 – 2003

FRISKA FAVORITER
Jesse´s New Orleans Band

with Anna Sise:

”Bourbon Street Favourites”

1) Hello Dolly, 2) Tiger Rag, 3) On the Sunny Side of the Street,
4) Sweet Georgia Brown, 5) Georgia on my Mind. 6) When the Saints,
7) Just a Closer Walk with Thee, 8) Wild Cat Blues, 9) When You´re Smiling,
10) Over in the Gloryland, 11
) Basin Street Blues, 12) Mack the Knife,
13) St Louis Blues, 14) Petite Fleur, 15) Bourbon Street Parade,
16) Pennies from Heaven, 17) High Society, 18) What a Wonderful World

 ScanaCD 96031/FLC Tid: 67 min.        

Ola Pålsson, tp, vo, Jens Lindgren, tb, vo,  Bengt Behmer, kl,
Lars Tidholm, p, Göran Stachewsky, ban, g, Tomas Ekström, b,
Ulf Gripenholm, dm, Anna Sise, vo. Inspelad jan 2001 – mars 2002.


Charmfullt bjuder Jesse Lindgren och hans gäng på rena önskekonserten: här spelas i en lång rad alla de populäraste melodierna som förknippas med New Orleans och tradjazz.

Här finns inte en enda titel vi inte känner till eller har hört förr. Jesse & Co tacklar de här mer eller mindre sönderspelade klassikerna på ett friskt och energiskt sätt, där god musikalitet står i främsta rummet. Klangen är tät och kompet driver på. Här finns glädje och medvetenhet i framförandet. Lindgren själv är flitig framför solistmikrofonen, men släpper också fram sina medmusikanter. Alla gör oklanderliga insatser.

Sångerskan Anna Sise, ny i bandet, har intensitet och nerv i rösten, onekligen ett tillskott i ”gubbröran”.

Tore Ljungberg


 Tradjazzpulsen nr 3 – 2003

Jesse´s New Orleans Band
with Anna Sise:

”Bourbon Street Favourites”

1) Hello Dolly, 2) Tiger Rag, 3) On the Sunny Side of the Street,
4) Sweet Georgia Brown, 5) Georgia on my Mind. 6) When the Saints,
7) Just a Closer Walk with Thee, 8) Wild Cat Blues, 9) When You´re Smiling,
10) Over in the Gloryland, 11
) Basin Street Blues, 12) Mack the Knife,
13) St Louis Blues, 14) Petite Fleur, 15) Bourbon Street Parade,
16) Pennies from Heaven, 17) High Society, 18) What a Wonderful World

 ScanaCD 96031/Tid: 67 min.        

Ola Pålsson, tp, vo (6,11,13,15), Jens Lindgren, tb, vo (4,9),  Bengt Behmer, kl,
Lars Tidholm, p, Göran Stachewsky, ban, g, Tomas Ekström, b,
Ulf Gripenholm, dm, Anna Sise, vo (1,3,5,7,10,12,16,18)  Inspelad jan 2001 – mars 2002.


– Jo, Jesse, vi har fått Din senaste platta, och…….
– Du ska veta att Scana är ett sånt där bensinmacksbolag. Plattorna finns i skivställ på mackar och slikt, och då får man spela…….
– Hello Dolly först, Petite fleur i mitten och What a Wonderful World sist? Jag vill ha full tank , ett paket John Silver, ett halvt kilo falukorv, en påse lösgodis till ungarna….. och så ska vi väl ha lite musik på vägen, Sivan? Den här ser trevlig ut…. de låtarna känner jag igen…..

– Just så, ja.
Om ni får bilden av att Pulsen är grym och orättvis, har ni alldeles rätt. Bandet låter alldeles utmärkt. Fast visst anar man att repertoaren är anpassad efter den s k marknaden.

Men Scana har sannerligen ingen dålig smak då de prånglar ut ”jazzdelen” av sitt utbud till Preem, OK & Co: Jesse-bandets tre tidigare CD finns också de på märket, liksom Stockholms Classic Jazzband, Petit Jazzband (Mats Krantz + kustbanditer), ”Svensk Jazz” med Alice Babs, Putte Wickman m fl, ett par Svend Asmussen-CD etc.

God jazz är ute och konkurrerar med ”…..en kassett med Beatles-låtar spelade av Schytts….” (ur ”Balladen om tillbehör” av Hasse & Tage). Vi önskar alla inblandade all lycka på ”marknaden”.

Jesse har anlitat Kustbands-kollegan Ola Pålsson som Louis-tolkare, hrr Behmer och Tidholm för New Orleans-autenciteten, kompet för dess allmänna lyhördhet och musikalitet, med alla rötter i den tidlösa jazzen.

Det har gått vägen. Plattan passar minsann inte bara i Svenssons bil-CD-spelare, den duger gott i FTV-ares hyllor. Och själve Claes Ringqvist har anlitats att berätta om melodierna, vilket han som vanligt gör alldeles utmärkt i det ståtliga häftet (tio utvikbara sidor) med färgbilder av hela bandet, Jesse i aktern på flodbåten Natchez (som är omslagsbild), Anna Sise (som får fylla fodralets baksida) etc.

Vi trycker på gasen:
1) Anna med tp-obligat, sedan med tb-obligat, Jesse straight med sordin, Ola med fin lead i slutensemblen. Svensson vid ratten blir nöjd, finsmakarna kan absolut inte klaga.
2) Efter ”boken”, med välskötta breakar av ”Bomull” Behmer, ensemble med helt korrekta trombon-”vrål”, varsitt fint solochorus av Ola och Jesse och kul cymbalspel i finalen.
3) Åtta utmärkta pianotakter inleder en tolkning i ”rätt” tempo, med modulation till Annas chorus. Jesses 16 takter är utmärkta.
4) Jesse är herre på täppan med både trombon och sång. Det grejar han lika fint som vanligt.
5) Göran banar väg med en snygg gitarrintrod. Ensemblen slipper byta tonart till Annas fina Chorus. Jesse sköter sina 16 takter med bravur; han spelar annars gärna ”gammeldags” här, men rörlig och fantasirik är han när han tycker att han ”får”, i all autenticitet.
6) Olas prydliga sångröst får två chorus på sig., Jesse ”higgar till sig” riktigt härligt i sitt solo, ”Bomull” och Tomas visar upp sig i 16 takter var. Modulation, final, fyra takter trummor (Uffe sköter sig hela tiden) + fyra ”tutti”.
7) En fin tolkning i medikum/slow, där Anna får dominera i fem chorus sång utan att upprepa sig. Damen kan sina texter, har sin pipa och sin textning. Hon snuddar annars vid Billie Holiday i timbren, plattan igenom, men gör inte våld på sin granna röst.
8) ”Bomull” leker Monty Sunshine i drygt ett par minuter. Kompet är bättre än Montys. Men är inte detta en kommersiell eftergift, så……. Tänk att Bechet är oöverträffad ännu efter 80 år!
9) Fyra takter gitarr banar väg för två chorus Jesse (straight + improviserat), Jesse sång (notera Görans stiliga lilla modulation) och skapligt ös i slutensemblerna.
10) Nu trivs ”Bomull”! Ensemble i vers + refräng två gånger, Anna sjunger en refräng, Jesse spelar med en klarinettobligat, ensemblen spelar en. Autenciteten får blomma.
11) Ensemblen spelar vers + refräng. Ola sjunger en refräng grant, Jesse spelar en, piano och klarinett delar på ett chorus. Jesse leder codan (på förstatemat) – som väl egentligen skall komma in när det är två takter kvar av refrängen om man räknar 4/4-takt? Eller? Men då kanske Svensson vid ratten skulle undra.
12) De åtta sista (ensemble) inleder innan Anna kommer in med antydd ”talsång”, det moduleras till Olas 16 takter, och så går man upp ett halvt till Annas återkomst, där hon sjunger Louis´ text inkl ”Lotte Lenya” (som var Tolvskillingoperans första Sjörövar-Jenny 1928, gifte sig med dess kompositör Kurt Weill och for till USA med denne till bådas framgång).
13) Efter Louis´ och Luis´ (Russells) ”bok”, med Jesse som solist i den ganska rappa, beguine-artade mollversen, Ola som god sångsolist i två refränger, följda av en soloräcka för alla (utom Uffe) somt ensemble i vers + refräng. Här svänger det på allvar!
14) Mer ”Bomull” som Sunshine i två minuter. Gitarrkomp, felfritt och ointressant. Liksom förlagan, för vilken Bechet tackade Sunshine för alla pengar som flöt in.
15) Den låter alltid så trevlig denna New Orleans-poplåt. Ola sjunger sympatiskt och inleder sitt trumpetsolo med en hälsning till ”Maryland”. Pianot spelar av någon anledning shuffle bakom den urtraditionella trombon-klarinett-duetten. Gänget går upp ett halvt tonsteg till sista choruset. Felfritt, än en gång.
16) Anna räknar in, i lätt rask medium, sjunger själv före en liten soloräcka, återkommer. Och så blir det en liten coda. Svenssons gnolar nog med.
17) Efter boken än en gång, ”Bomull” sköter sig utmärkt, särskilt i lågt register i ensemblerna, och klarar solot utan att man rätar på ryggen.
18) En riktigt grann final, med gitarrkomp och Anna i två sångchorus, där Ola dominerar bandets obligatospel, vilket han sköter med toppbetyg.

Bläddra i mackens ställ när ni tankar härnäst. Besvikna blir ni inte. Särskilt inte om ni skulle ha glömt de egna kassett- och CD-favoriterna hemma.

Lasse Mattsson


JAZZSTAGE nr 1 2002

Jesse´s New Orleans Band:

”Sentimental Journey”
SCANACD 96029


Detta är Jesses N.O-Bands tredje skiva på det lilla oberoende skivbolaget Scana Records, och frågan är om den inte är den hittills bästa. Jens ”Jesse” Lindgren är ett känt och aktat namn i tradjazzkretsar både inom Sverige och utomlands. Här bjuds vi en räcka jazzklassiker från 20- och 30-talen med goda soloinsatser av framför allt blåsartrion Ola Pålsson, tp, Jens Lindgren, tb och Bengt ”Bomull” Behmer, cl samt pianisten Lars Tidholm.
Kompet med Göran Stachewsky, bj, gt, basklippan Tomas Ekström samt Ulf Gripenholm bakom trummorna sköter sig klanderfritt..
Vi får totalt 14 nummer, bland andra klassikern Weary Blues, Tishomingo Blues, Fidgety Feet, Sister Kate och Darktown Strutters Ball med sång av Jesse på de två sistnämnda.
Ola Pålsson spelar en solid leadtrumpet plattan igenom och sjunger njutbart i bluesnummer som Careless Love, Oh, Didn´t He Ramble samt gamla outslitliga Shine. Bomull (Bengt Behmer) framför George Lewis klassiker Burgundy Street Blues med stor känsla.
Det här är en skiva man blir glad av att lyssna på och gärna återvänder till om man behöver piggas upp – och vem behöver inte det så här års?

Bengt Sjöström


 TRADJAZZPULSEN nr 3 1999

Jesse´s New Orleans Band:

”Real live”

1) Bourbon Street Parade, 2) Clarinet Marmelade, 3) Moose March, 4) Panama Rag, 5) 2:19 Blues, 6) All I do is dream of you, 7) Doctor Jazz, 8) High Society, 9) Lou-easy-an-i-a, 10) Swanee River, 11) Over the Waves, 12) Alexander´s Ragtime Band, 13) Ice Cream/Stardust

(Ya Ya Records YDC 982/tid: 68 min.)

Ola Pålsson tp, voc (5, 7 , 13), Jens ”Jesse” Lindgren tb, voc (13), Bengt ”Bomull” Behmer kl, Lars Tidholm p, voc (1,9),Göran ”Stacke” Stachewsky ban,Tomas Ekström b, Ulf Gripenhom dr. Insp på Hotel Scandic, Falun, 10.10.98


Verkligen ingen dålig start för ett nytt skivbolag med betoning på traditionell jazz, med live-New Orleans i högsätet. Om lyssnaren gillar sorten och finner det tillåtet att musikanterna spelar bättre än förlagorna.
Produktionsansvariga har heder av att alla applåder tonas snabbt. Att publikstämningen var god denna falukväll framgår ändå direkt.
Givetvis skall ett sådant initiativ och en dylik platta skärskådas med en låt-för-låt genomgång. Inför vilken kan konstateras att några ”rivstarter” aldrig förekommer, det mesta börjar trevande innan bröderna kommer loss. Vilket de gör.
1) Hr Tidholm sjunger riktigt bra och stiltroget. Kompet driver och fortsätter med det, CDn igenom. Och autentiskt låter det. Tomas´ klösbas känns igen från första tonen. Men hur länge kan drivna Jesse och Ola hålla sig?
2) Bara hit. Jesse säger farväl till Ory och Robinson till Higginbothams fromma, Ola till deras veterankollegor, i två chorus var. Här spelas det främst bra i stället för ”äkta”. Lite svagt upptagne Lars lirar stiltroget.
3) Autenciteten behålls med, så att säga, ensemblespel även under solona. ”Bomull” visar sin bästa sida i båda.
4) Alla teman spelas. Jesse ligger stiltroget (detta tjatiga ord) bakom ”Bomull”. Jesse, Ola och Lars (Lasse?) river två duktiga chorus var.
5) Ola sjunger Morton´s tre chorus inspirerat, även i övrigt klingar det som väntat.
6) Jesse spelar utmärkt ensembletrombon men tror han är i mitten när andra chorus är slut. Efter hyfsade solon klöser det till rejält i slutensemblerna.
7) Jesse låter som Ory gärna skulle ha velat men slutar spela (?) i slutet av andra chorus. Ola sjunger två, Hr Tidholm försöker inte precis låta Morton, Jesse hälsar på nytt till Ory, som han annars skåpar ut tekniskt.
8) ”Bomull” fixar solot utan att imponera i en konventionell tolkning.
9) Här går det undan i Sweet Georgia Brown-liknande ackordsföljder.Efter två hyfsade sångchorus av Lasse (Lars?) tar Jesse fram stora Higgy-takterna före öset i slutchorusen. Gripenholms trumcoda säger så litet om hans fina virvelkagge-drive genom hela CDn. Och ”Stacke” är hela tiden tryggheten själv med sin banjo, vilket sannerligen bör påpekas.
10) Ola (har tagit ett par bärs och?) roar oss med både Domaredansen och Frühlingsrauschen bland fraserna, Jesse kontrar med melodin spelad smäktande straight. De har det roligt, pojkarna.
11) ”Bomull” spelar båda ”Über den Wellen”-tema i valstakt i god George Lewis-anda och får med en Rigoletto-fras innan 4/4-takten drar igång med drivande klarinett och trumpet i slutensemblerna.
13) Jesse och Ola sjunger i stämmor före en inspirerad ”Bomull”. Lars öser duktigt liksom Ola, vars slutfras Jesse tar upp inför två rejäla klös-chorus. Tomas´ enda , oväntat ”försiktiga” solochorus är betingat av basens kondition. Efter en trivsam övergång av Lars spelar Jesse allas vår evergreen utan Tommy Dorsey-ambitioner med Olas goda assistans.
Björn Bärnheims välskrivna följetext (engelska) siktar kanske på nybörjare bland jazzvännerna. ”Lesson one” om N O-jazz, så att säga.
Allt som allt: en platta med New Orleans-jazzen i strama tyglar, med självutfärdad dispens för musikanterna att visa vad de kan.

Lasse Mattsson


ORKESTERJOURNALEN april 97:

FREJDIG FESTMUSIK

Jesse´s New Orleans Band

Old Fashioned Love

Climax Rag – Old Fashioned Love – All I do is Dream of You – -Moi pas l’emme ca – Looking for another sweetie – Memories of You – I´m crazy´bout my baby – Play it, Professor! – Yaaka hula hickey dula – Hesitating blues – Lullaby of Birdland – Mahogany Hall stomp – I ain´t got nobody – Runnin´wild – Chines blues 

(SCANA 96026/JGS SKIVPROD., TID 62 MIN)

OLA PÅLSSON TP VO, JENS ´JESSE´LINDGREN TB VO, BENGT ´BOMULL´BEHMER CL , LARS TIDHOLM P VO, GÖRAN STACHEWSKY BJO G , TOMAS EKSTRÖM B, ULF GRIPENHOLM DR, INSP i ENSKEDE JAN – FEB 1995.


Förutom medverkan med fem titlar på samlingsalbumet ”Traditional jazz around the World,vol. 1.”(Jazz Crusade JCCD- 3023) , är denna CD skivdebut för Jens Lindgrens New Orleans Band. Orkestern har under sin femåriga levnad framträtt i de mest skiftande sammanhang. Tillsammans representerar musikerna en enorm erfarenhet: Ola Pålsson och Lindgren var med om Kustbandets födelse i början av sextiotalet, Bengt Behmer var med redan i slutet av femtiotalet i The Original Optimus Orchestra o s v .

Här finns låtar av James Scott, King Oliver, Eubie Blake, Fats Waller etc, vilket stämmer bra med Lindgrens kameleontiska trombonspel: ena stunden pruttar han på i Jim Robinsons anda, för att i nästa segla iväg enligt J C Higginbothams anvisningar och, utan blygsel, avslulta med Dicky Wells-fraseringar – dock med det omisskännliga Jesse-stuket över alltihop, njutbart och smakfullt. Fast melodivalet blir på gott och ont: få kan ´spela George Lewis´som ´Bomull´ Behmer (frågan är om ens Lewis själv mäktade med det). Han känner den gamla Bunk Johnson- och Lewis – repertoaren utan och innan, men George Shearings Lullaby of Birdland är inte lika självklar; här får han surfa på vågorna så gott det går. Och det går, men inte utan vånda och svårigheter.

Ola Pålsson tillför den sedvanliga frontlinjen något nytt med sitt karakteristiska trumpetspel, som alltså inte kommer ur någon gammal New Orleans- tradition fast mer från trettiotalets storband. Lars Tidholm spelar lyhört, taktfast med djup känsla för det gamla och genuina, och hans egen Play it, Professor är en underbart fyndig liten låt. Göran Stachewsky, Tomas Ekström och Ulf Gripenholm utgör en gedigen grund för hela filosofin bakom detta slags musicerande.

Jag tycker detta är en osedvanligt bra skiva- en debut som ger mersmak. Men det vore egendomligt om allt var lika bra. Och det är det inte. Det sjungs åt helvete för mycket. Jag kan inte begripa all denna vokala katharsis i tid och otid (faktiskt). Det blir ställvis för mycket av firmafest över anrättningen. Jag tycker också aatt man kunde bemödat sig mer beträffande albumtext. Den bör ju vara upplysande och tillföra lyssnaren något – inte bara en massa mos om ´happyjazz´och att man jammat med folk från fyra kontinenter. Och till sist: kapellmästaren Jens Lindgran är sammankallande medlem i diskografigruppen inom Gruppen för Svensk Jazzhistoria.Den arbetar just nu med att uppdatera Harry Nicolaussons ´Swedish Jazz Discography´. Men Lindgren föregår verkligen inte med gott exempel när han inte ger några som helst data om tillkomsten av musiken till denna skiva. Bättring till nästa gång!

Claes Ringqvist


TRADJAZZPULSEN nr 2 1997

Nya spår med Jesses band

Jens ”Jesse” Lindgrens eget band Jesse´s New Orleans Band har på kort tid kommit ut på två CD-skivor.’Den första heter Traditional Jazz Around The World Volume 1 och är utgiven på Jazz Crusade JCCD-3023 och upptar även Louisiana Shakers från Australien och Jake´s Melody Boys från Skottland. De tre banden har alla en inriktning – New Orleans revivalstil. George Lewis och hans band är den viktiga gemensamma förebilden i såväl musikstil som imelodival. Jesse´s New Orleans Band medverkar med Climax Rag, Hesitation Blues, Breeze, Tell Me Your Dreams, samt Chimes Blues och har utan tvekan mera go på sina spår än de andra. Alla tre är dock mycket hörvärda.

Jesses band är ordinarie på båda skivorna. Det betyder följande sättning: Jens Lindgren (tb,vo), Ola Pålsson (tp, vo), Bengt ”Bomull” Behmer (cl), Lars Tidholm (p, vo), Göran Stachewsky (bj,g), Tomas Ekström (b) och Ulf Gripenholm (dr)

Alldeles nyligen utkom den första helt egna CD:n Jesse´s New Orleans Band ”Old Fashioned Love” på SCANA 96026. Skivan har femton spår: Climax Rag – Old Fashioned Love – All I do is Dream of You – Moi pas l’emme ca – Looking for another sweetie – Memories of You – I´m crazy´bout my baby – Play it, Professor! – Yaaka hula hickey dula – Hesitating blues – Lullaby of Birdland – Mahogany Hall stomp – I ain´t got nobody – Runnin´wild och Chines blues. Jesses band har under sina få år turnerat en hel del i landet och gjort sig känt som ett av våra bästa band i New Orleansstil, d v s den rivivalstil, som varit så älskad världen över sedan Bunk Johnson och hans New Orleans Band med klarinettisten George Lewis gjorde de berömda inspelningarna under 1942 – 1946.

Här finns en del av den musiken men också mycket mera. Musikerna i bandet har decennier av musikaliskt utövande i bagaget. Det mäks, och den här skivan visat dessutom musikernas stora bredd.

Den tar oss med från King Olivers storhetstid under 1920-talets början och framåt i jazzhistorien. Här finns bl a Hawaii-inslaget Yaaka hula hickey dula, den creolska Moi pas l’emme ca, Louis Armstrongs paradnummer Mahogany Hall stomp från maj 1936 och den modernare Lullaby of Birdland, men också Lars Tidholms egna fina pianostycke Play it, Professor! Jens Lindgren ger många fina prov på sitt säkra och sköna trombonspel som har drag av Big Jim Robinson men ännu mera av J. C. Higginbotham. Han är här också en flitig vokalist. Trumpetaren Ola Pålsson profilerar sig med ett imponerande och blixtrande spel. Mahogany Hall Stomp blir länge kvar i minnet. Bengt ”Bomull” Behmers klarinettspel för alltid tankarna till den älskade New Orleansklarinettisten George Lewis. Ofta tror man sig höra förebildfen själv när ”Bomull” spelar. Jag skulle velat höra mera med just Bomull på skivan. Förhoppningsvis får jag det på nästa utgåva som kommer när den här skivan sålts slut och det kommer snart att ske. Skivan har nu en tid gått varm hemma hos mig. Den har musik för älskare av alla slags klassisk jazz och är en fin investering. Du hittar den säkerligen hos Skivfynd och Nalles Tradjazz.

Håkan Janson